Nicole Willis? Finland? Säljs inte alls i välsorterade bensinmackar. Och gjorde den det, är du inte den präst som kan budorden i soulens hackordning. Den som så lätt rinner ut i den soul och kommersiella eftergifter i samtidens fetischering av soulmusiken. Den från Väst…kommer det något frön Öst så finns det bara för den devote sakletaren…
Som i välbefinnandet i att kunna skilja gott kaffe från dåligt kaffe. Eller förmågan att skilja en parkbänkspilsner från en 7,2a med stor kropp med viljeyttringar…
Nuförtiden har jag mest öronen öppna för att kunna ta till mej så mycket bejakande, nyutgiven retro-blekansikte-soul(jazz)musik från det högljudda sorlet i det nya århundrandet. Efter två genomlyssningar av Finlands replik på Alice Russel, Jo Stance och Stance Brothers, sjävbetitlade debutskiva lyfter jag på min kritiska objektivitetskeps och blir ett fan, utan något besvär att tycka att det är den mest tilltalande skivan sedan kollegan Nicole Willis and the Soulinvestigators CD ”Keep Reaching Up” från 2006. Inget urval på Spotify änna.
Det är både tidpassande och semestrande att ramla baklänges ner i en brassestol på gården och ta till sig Chairmans Of The Boards soulkatalog. En genreriktig sommarmusik, som en vänlig granne till The Temptations.
Se det som en rekommendation: Läskande soundtrack i manschettknappar och cocktailshakers till sommarens förväntade söderbrisar.
Den numera laddade och segregerande särskiljningen ”race-music”, fick många svarta sångare och musiker verka i på 60-talet. För Otis Redding också. Den vita varianten av samma musik fick som bekant namnet rock’n’roll.
Okänd för medelamerikanen var Otis också, innan ”crowdpleasern””Sitting on the dock of the bay”, postumt blev hans första listetta. Fast rik var han när han dog, vilket inte var så många av hans soulgelikar förunnat, som den alltid bakplåtshete James Carr, till exempel. Otis frätta aldrig bort näsan (som George Clinton) eller satt bakom galler (som James Brown) och han hade inte vett att bli skjuten. Han var bara en bredaxlad hedersknyffel och företagare med privatjet som störtade med sitt plan. Hade Otis inte kvitterat det jordiska i förtid, hade han säkert närmat sig Sly Stone-funklogaritmer.
Hur som helst är Redding en liten stabil grundkurs, med en liten samling passionerade sånger som alla egentligen glömts bort, eller bara karakteriserats som dammig gammal rhythm and blues. Men någon helgjutet habil skiva blev det aldrig, och han kommer aldrig att avancera på min – låt säga – Topp Tre-lista. Där kommerO V Wright, James Carr och Howard Tate platsa i min evighet. Fast ”Try a little tenderness” hade Wright nog aldrig skämts för att göra.
Just den låten är med i en ”lustig”liten film, ”Road” ,som Alan Clarke gjorde. En liten film om fyra stycken ungdomar i en förortsgulag (Liverpool?) som går dansbananas till just den låten, för att glömma sina pissaga liv en stund i ett Thatcheristiskt nersövt Great Britain.
Kuriosa: Joe Eszterhas, som var den siste att intervjua Redding 1967 sägs ha arbetat på en biografi-film om Otis. Undras vart den tog vägen?
28-årige (Black) Joe Lewis sjunger som en tonsillopererad och förbannad Ike Turner som varit på studiebesök på en källarklubb i Detroit, träffat Mitch Ryder och kollat ”Blues Brothers” på repeat.
Det börjar med en James Brown get-to-go, ”Livin in the Jungle”på Black Joe Lewis and the Honeybears andra CD ”Scandalous”. Fortsätter med en Junior Kimbrough-inspirerad ”I´m Gonna Leave You.” På tredje, spåret, ”Booty City”,ett allsångsknyck med riff från Edwin Starrs ”25 Miles”och jag är fast.
Då förstår ni att det är en köttigt svettig workout av blues, gospel, R & B och funk i en utvecklingsoptimistisk 60-talsskrud som inte smeker dej medhårs, utan mer får raggen att resa sig på din kropp….
Lyssna också på:
Junior Kimbrough: “All Night Long”, CD
Mitch Ryder Rev-Up: “The Best of Mitch Ryder & the Detroit Wheels”, CD
Brötigt funkiga breaks med boogierockkänsla. 70-talsmotorik med mondäna distinkta beats och härligt syntig lekfullhets-rappig krautrock med -”Fan det räcker nu…”-sound. Dynamiska stroboskopiska flashar med rock’n’roligt driv och allmänt lufsig attityd – en slapp gällivare-hängig coolhet, självmedvetet gångbar i den tondrivande klubbmusikvärlden. Uppåt-tjack-triphop bakom ljudväggarnas breakbeat till fransigt funkig danspop.
Nu ska jag reflektera över John Cages ljudlösa stycke ”4.33” – med öronpropparna urtagna. Sen ska jag spela Fatboys Slims ”Why try harder” igen….och igen….
Marie “Queenie” Lyons ”Soul Fever”: En svart soulskiva från 1970 värd ett mer trivsamt öde och som soulradarn svept förbi utan att lyssnaralarmet löst ut – tills nyligen – men som konnesörerna och alerta Madridbaserade skivmärket Vampisoul nu återutgett. Marie var en sångerska som nuddade gospelns översta register utan svarta sidenlakan. Som gjorde sin ”chitlin’ circuit” med passion och eld med James Brown, King Curtis, Fats Domino och Jerry Lee Lewis. Sedan vandrade hon iväg, tog en greyhoundbuss, in i Söderns hetta – ingen vet vart.
Northern soul. Gömda soulpärlor, vinylsinglar, låtar som aldrig blev hittar, men som jag uppskattar att hitta. Som söta bär mellan lingontuvorna. Reggie Lamonts ”How lonely (can one (wo)man be)” är en skuffigt svängig klassiker som jag blev glatt påmind om idag…
Att besöka en soulklubb ska vara lika rytmiskt hett som att vistas i Djävulens armhåla en stund. Även så här års. I många år besökte jag Soulastatics club på Pustervik, som hade en kväll/natt i månaden för oss soulsentimentalister, där jag satt i baren eller vid något bord med en eller annan kolorerad drink och lät mej förföras av 60-talets ”Everybody get lonely sometimes”-musik, i ett entourage av modsuppklädda själsfränder med trimmade mustascher. Men i en alltmer genredimma fick jag sen andra jaktmarker för mitt nätverkande, mitt musiksamlande. Med Facebooks genomslag och ett tilltagande dansintresse blev jag ”återuppväckt” att ta del av soulen tillsammans med andra igen.
Ett första försök gjorde jag igår, via en ”flash” på Facebook. Soulsystem hette/heter klubben, stället hette Ritz, med fri entré. Så mycket klubb för afficinados kändes det inte som, mer än att det var två Dj:s som ”vände vinyl” från 70-talets mer tassande funkperiod, bland ungdomar där jag höjde medelåldern med många år och sänkte klädkoden i mina jeans. Och ölen var dyr, som på 80-talet. 56 kronor för en 40cl Falcon. Och någon plats för dans fanns det inte.
Goa Göteborg behöver ett gött nöjesliv som skiter i ålder, trender och dresskoder. Är det rimligt att en stad av Göteborgs storlek en helt vanlig fredag eller lördag inte kan erbjuda ett enda bra permanent dansställe, eller har ett antal etablerade och nyskapande soulklubbar? Visst, soulklubb kan kännas ganska snävt och ”trattformat” men det är bara dansant 60-talssoul. Den amerikanska soulen från norr och till Söder, Otis Redding och Aretha Franklin men också mer obskyra artister som bara gjort en singel. En gnutta skivsamlarsoul med uptempo skrämmer väl egentligen ingen danssugen +50 till att välja en utekväll i rörelse, istället för att se på ”Lets Dance” på TVn. Vart ska en dansant krake som jag ta vägen om jag inte vill gå på Danspalats med städade foxtrotsdansband?
Isaac Hayes skrev hitlåtarna ”Hold on, I’m coming” (videon) och ”Soul man” åt soulduon Sam and Dave. Två av den svarta soulhistoriens mest uppfordrande låtar för den fria souldansen.
dahlsidan 