Musik är filtret från vardagens damm

Runt mej har folk redan svimmat eller kapitulerat inför solen. Jag befinner mej i skuggan av cool-kulisserna i Jesus-sandaler. Jag har en kasse full av vinylskivor från loppmarknaden på torget (Nick Lowe, några tummade Stray Cats, Eddie Cochran, Textones, en drös italiensk syntprogg, och minsann en Dolly – man får vidgade vyer på vinylloppis). Jag funderar på att höra på Radio 88 Partille istället för P1 på kvällarna ifall de sänder fortfarande.
Radio 88 är en närradiosändare med svag och vag signal, som specialiserar sig på gammal blues och rock och country och annat fullkomligt fyrverkeri-folkligt. Här slipper du norska dansband och långtradar-country-and-western. Men Ljudet kan spöka. Ibland knastrar och fejdar det men det ger en extra ideell dimenson åt rockabillyinspelningar med Elvis och andra Memphismagiker. Det låter tunnelbanestudsig 60-psykedelika a la Sun Studios. Just där Elvis gjorde premiärinspelningarna, blev berömd för det maffiga eko-kammar-ljudet.

Vår rock´n roll-kultur med hjältar som Springsteen, Dylan och Bowie börjar mögla från insidan och ut. En helt annan möjlig avstickare är Europa, dancehall-staccacto-beat med tyska texter. Något redan ryckt ur framtiden. Super-stifft.
Samtidigt vänder jag mej på rygg, ruggar nytt, mitt i nostalgin. Det har legat och pyrt länge. Kraftverk, Neu, Can i på-stället-marsch-mousserande konsonatkulsprutekärva. Avfyrade som robotar med metalltungor. Förr kunde jag inte ta mer än några 19-minuters eletktronduetter med samplade strutt-beats men nu pågår ett världmästerskap i tvekan inom mej, där det finns vissa risker för att alla vinner. Luften viner av inkastade handdukar.

Jag skriver in ”SMAK”, i sökmaskinen och trycker på GO. Det rasarin hundratusentals länkar. Som ljudet av hundratals råttklor i ett traskigt isolerat sommartorp. Country och pubrock och häggen är ljuv luftvärnsparfym…

Nu smakar det med en snus …

http://se.clover.fm/11812-radio-88-partille-880.html
Radio 88 för bra musik. Gött mos Raket-Olga …

Solsoda…

I CD-återutgivningens tidevarv, och ibland Spotifystreaming, kan jag utan större möda gotta ner mig i musikgenrer som man trodde att man hade koll på. Vill man hitta obskyra saker inom, soul, reggae, honkytonk, gladpop och gammelrock så är det inga problem. Men jag anser det fortfarande vara fusk och tämligen osexigt att bara ladda ner på nätet: det jag inte visste att jag saknat. Inte sitta med armarna i kors och tycka att John Lee Hooker borde lärt sig några fler ackord, son någon lustigcurre sa…

En seriös musikälskare ser paradoxalt nog till att det finns svarta hål att dyka ner i. På sommaren finns det extra incitament till att se vad musikhistorien har gömt undan. Skivutgivningen mojnar och det finns tid att rota runt efter glömda artister och glömda band. Ännu en countrygubbe i hatt med blästrad hy, ännu en bortglömd Stax-b-sida, ännu ett powerpop-band…

Ungefär som att sitta och slösurfa på Jellylfish ”Andy Sturmer” en kvalmig måndag. Med stigande intresse notera att denne popdemon producerat och medverkat på en skiva med spårämnen från Posies och Fountains of Wayne: The Merrymakers, Sweden. I huvudrollen: David Myhr. Skiva: ”Bubblegun”. Förebild: ABBA.
En popmanet i sol och månljus. På en platta från 1998. Året då EU-domstolen fastslår att Sverige inte kan förbjuda uppfödning av kossor av rasen belgisk blå, men några invändningar mot fjärilslätta musikdrömmerier från Sverige fanns det inte. Den perfekta skivan att skilja sig till, men inte ifrån. Att mogna till bland kvarvarande pojkrumskvalster. Garnera gärna med 11 retrospektiva låtar genom åren, lite överblivit, men inte alls sekundär: En Byrds-cover och Emitt Rhodes bland annat.

The Merrymakers ”What about”

(Insteget till en internationell marknad var inte klockrent: med en cover på Paul McCartney ”No more lonely nights” på tributplattan ”Listen to what the old man sad”. Men syftet var gott: pengar till bröstcancerforskningen. Men i Japan blev det big business – J-Pop. Skandinavisk pop, med David Myhrs CD, ”Soundshine”. En poppig fyrklöver att skörda på ängen. Kan vara det som är poängen.

Woundrous strange poet…

Bob Dylans live-LP/CD ”Hard rain” från -76,är som en olja på duk. (”A Hard Rain’s a Gonna Fall” skrev Dylan i samband med Kubakrisen, och det möjliga radioaktiva nedfallet snubblande nära det första atomkriget).
Skivan är från den andra delen av Rolling Thunder Revue-turnén, där kaospilot Dylan samlade på sig ett knippe udda existenser för att maximera självrisken i nyprimitiva versioner som ”Idiot wind” och ”Shelter from the storm” som nästan gränsar till punk. Plattan ska betraktas på avstånd men ständigt hänga framme i ditt ljudfång så att du förhåller dej ”Forever Young” och så att du inte blir ”To good to be wasted, (but to wasted to be any good”*.

Den flödande tinkturen är, ibland med de fem gitarristerna, Mick Ronson. Själva ramen, tyngden, det frenetiska kittet i Dylans combo, är basen och trummisen Howie Wyeth, handplockad av ”kapellmästaren” och basisten Rob Stoner. Howie försvann från Dylans band två år senare inför Japan-turnén, eftersom han ”inte ville ta några risker” sedan bandet beslutat att lämna alla droger hemma på grund av alla skriverier om de synnerligen energiska narkotikapoliserna i Japan.

* = låt nummer nio på Rob Stoners LP ”Patriotic Duty” (1980).

Hur hade David Crosby låtit?

Den legendariske stå upp-komikern Bill Hicks bad en gång samtliga drogmotståndare i publiken att gå hem och bränna sina rockplattor. Inte en enda av dem hade varit möjlig utan drogernas hjälp, argumenterade han. Så drastiskt är det. Min och miljoner andras rock´n roll och dess kusiner är inte Austin Powers eller kalaspuffar. Det är att känna ”you fuckin’ have it”, en Gibson SG pluggad in i en Marshall eller en kokainstinn, tillbakalutad och navelskådande västkust-rock eller öldoftande garagedito, ”Dig out your soul”! .Ofta suger jag i mej bruksrock (och pop) att bara bli levnadsugen lycklig till, ibland blir det helt magiskt.
Att mycket av det som är magiskt uppenbarligen har tillverkats och framförts på ett sinnesutvidgande vis bryr jag mej inte om. Jag moraliserar inte, om jag nu ens vet om rådande förhållanden, och det gör mej inte mindre intresserad. Visst lever jag i rock´nroll-myten ända sedan jag lärde mej cykla, men jag romantiserar inte, jag undrar, konstaterar bara. Så…. ”dont kill the messenger”…..

Några rockens (nåja) ”good gays” var/är Eagles som levde ett liv ”in the fast lane”. Ett av rockens megaband som levde i ett kaos av droger och bråk som hela tiden hotade att splittra gruppen. Nedan ett spår från deras första, och enda, LP av rang, l-i-t-e värd att dö för (låten av Jackson Browne, en av de ”goda” men ett tag hårt begiven på små runda piller…)

Dust can´t kill me….

Gitarren och sångerna var Woody Guthries vapen. På gitarren stod textat ”This machine kills faschists”. Han var den allra första protestsångaren – och hans fiender var arbetslöshet, fascism och sociala orättvisor.Med sitt stora krulliga hår, sin märkliga sångröst och enkla bluesgitarrklink har Woody Guthrie varit en förgrundsfigur för protestmusiken ända sedan 1930-talet. Tänk bara Bob Dylan – vad hade han varit om inte Guthrie hade funnits? Antagligen ingenting.

Han visste tidigt hur det kändes att vara en outsider. Woody Guthrie brann för de fattiga och svaga, de arbetslösa och orättvist behandlade. Han var en outtröttlig låtskrivar,e som under sin korta livstid fullkomligt sprutade ur sig sånger. Under sina 55 år i livet hann han skriva runt 1 000 stycken. Guthrie smak för landsvägen: att lifta, fotvandra på dammiga vägar och tjuvåka i tågens mörka lastvagnar. Senare under sitt liv lämnade han ofta sin familj och gav sig ut på luffen. Där spelade han sina sånger för flyktingarna, sjöng på fackmöten och fick inspiration till sin musik.
Han blev med åren något av en musikalisk socialreporter. När framgångarna kom efter hans första radioframträdanden 1937, fick han makt och möjlighet att påverka med sina åsikter. Guthrie blev en kändis tillsammans med Pete Seeger i bandet Almanac Singers, och fick så småningom också en regelbunden kolumn i tidningen People’s World. När andra världskriget bröt ut var han en ivrig antifascist och lika ivrig kommunist.

Woody Guthrie dog 1967. Då hade han varit intagen på sjukhus i flera år på grund av sjukdom. Men han slutade aldrig att protestera.

(Guthries låtar har spelats in och tolkats av många, exempelvis av Billy Bragg, Wilco och Mikael Wiehe)

Inte för tung, inte heller för tunn

Nick Hornby´s ”31 songs”. En lätt medelålders författare skriver om 31 låtar som betytt mycket för honom. Låter lika förvuxen-tonåring-nördigt som listorna i hans mer kända ”High Fidelity”. Men, nej. Mej gör det inget eftersom jag känner mej så träffad ändå! En del artister och låtar i Hornbys lista skulle kunna vara med på en förmodad egen lista.
Hornby har en mer blandad och bred musiksmak– både när det gäller genre och tidsepoker – än somligas (hrmm). Här finns några artister och låtar som jag aldrig hört talas om. Inget musikjournalistsnobberi här inte!! Fast – det är ljusår mellan Beatles ”Rain” och Nelly Furtados gräsliga ”I’m Like a Bird” !

Boken är inte av det sentimentala slaget, typ, ”åh, när jag träffade min första flickvän lyssnade vi på X”, och ”när jag rökte hasch första gången var vi på Y:s konsert”, ”när mitt barn föddes spelades Z på radion” o.s.v. Hr Hornby är sträng från början.
”I didn’t want to write about memories. That wasn’t the point. One can only presume that the people who say their very favorite record of all times reminds them of their honeymoon in Corsica, or their family chihuahua, don’t actually like music very much. Som han säger, riktigt bra musik“ only reminds me of itself.” En bra låt är en bra låt, spelad av riktiga människor på riktiga instrument helt enkelt, tycker er puritan här…

Hornby för ett underhållande samtal, om musik och livet i stort och smått. Han ger till och med tips på break-up songs och divorce songs, (ämnen för en egen lista!) och konstaterar bl.a. att ”In the end, it’s the songs about love that endure the best. Songs about work are good. Also, songs about rivers, or parents, or roads. Good songs about children are surprisingly rare and songs about pets are best avoided.” Hornby dissar hip-hop, hyllar gammelrock och soul och ädel pop, och att man ska köpa sin musik i ”independent stores”, och inte hos de stora ”fuck-off”- kedjorna. I so agree with him!!!! Lånarna, de träiga coverbanden, ”the cutters and pasters” får sig en fot i rockröven. Nick påminner också om att Billboard och Topp 10-listor inte är trovärdiga längre eftersom alla, särkilt ungdomar, bränner själva. Och jag då…

Nedan är hans 31 låtar, med mina eventuella altrnativa låtar i parantes…
01. Bruce Springsteen – Thunder Road (– NEEEJ!!! >:-0 )
02. Teenage Fan club – Your Love Is the Place That I Come From
03. Nelly Furtado – I’m Like a Bird 😦
04. Led Zeppelin – Heartbreaker (- Traveling riveside blues)
05. Rufus Wainwright – One Man Guy
06. Santana – Samba Pa Ti
07. Rod Stewart – Mama Been on My Mind (- Oh la la)
08. Bob Dylan – Can You Please Crawl Out of Your Window? (- Changing of the guards)
09. The Beatles – Rain
10. Ani DiFranco – You Had Time
11. Aimee Mann – I’ve Had It
12. Paul Westerberg – Born For Me (- Knockin on mine)
13. Suicide – Frankie Teardrop
14. Teenage Fanclub – Ain’t That Enough (- En gång till! Varför inte BIG STAR istället??)
15. J. Geils Band – First I Look at the Purse
16. Ben Folds Five – Smoke
17. Badly Drawn Boy – A Minor Incident
18. The Bible – Glorybound ???
19. Van Morrison – Caravan (- Brown eyed girl!!)
20. Butch Hancock & Marce LaCouture – ! So I’ll Run
21. Gregory Isaacs – Puff the Magic Dragon
22. Ian Dury & The Blockheads – Reasons to Be Cheerful, Part 3
23. Richard and Linda Thompson – The Calvary Cross (- Wanna se the brigt lights tonignt)
24. Jackson Browne – Late For the Sky (- These days)
25. Mark Mulcahy – Hey Self-Defeater ???
26. The Velvelettes – Needle in a Haystack
27. O.V. Wright – Let’s Straighten It Out (- Lets get (into something…)…)
28. Royksopp – Royksopp’s Night Out
29. The Avalanches – Frontier Psychiatrist
30. Soulwax – No Fun/Push It ???
31. Patti Smith Group – Pissing in a River (- BRA!! Nästan bäst…)

.”There’s more in lifes than books, you know, but not much more”. Smith´s

<

Det kan aldrig bli för blått!

Bluesen tenderar att vara tämligen gubbigt likgiltigt med passerat bäst-föredatum eller före detta great white wonders med nygamla flintar och dyra skilsmässor, för den som inte orkar (eller törs bry sig).

Två underhållande och bredkätade bluesgitarrister, båda födda på 80-talet, är Texas-amerikanarna Tyler Bryant (and The Shakedown) och Gary Clarke Jr, men båda två gapar över för mycket på sina skivor i ungdomlig iver. Tyler åt det anonyma hårdrockshållet alá Warren Hynes solobravader och Gary väntar jag bara på att han ska börja jamma med guran bakom ryggen. Då pyser bluesen ut som en nattgammal och trasig ballong. Så mitt råd är att låta bluesaortan tala, lita till din inre bluestemp och gallra, på exempelvis Spotify med låtar som …

Elvis is everywhere

Det berättas – möjligen som en apokryf – att när Bob Dylan besökte den Sun-studio i Memphis där Elvis spelade in sin mest arketypiska rock’n roll böjde han knä och kysste golvet.
Det gjorde inte jag, Jag pröjsade fem dollar, guidades runt och förundrades över enkelheten, de små ytorna. porträtten. Det luktade dammiga luntor och jag hade jag en privat skugga i bakhasorna, en som följt med på flyget, till och med trivdes i värmen och slummen. Det gjorde inte jag, en självömkare, med svepskälet att plita ner något om Elvis, ett slags existentiellt socialreportage, inspirerat av Richard Farinas ”Been Down So Long It Looks Like Up to Me” som Tomas Pynchon senare beskrev som ”coming on like the Hallelujah Chorus done by 200 kazoo players with perfect pitch”…. .

Jag var en iakttagare bland andra, en turist, innestängd i ett egen existens: outtalad, outtryckt och oavslutad. Till Graceland var jag aldrig, men hade jag klistrat dit ett par mörka solglasögon överst på gravstenen, men troligtvis vilar han någon annanstans, under täcknamnet Elvis Johansson.

Riten att vandra i en rockares spår fungerade inte. Jag får fortsätta att älta varför de som brände sina ljus i båda ändar med en blåslampa i mitten, inte finns kvar längre. Din sinnesfrid stillas inte av datum, årtal, tjocka biografier. Mycket senare råkar jag och en till mej närstående kvinna springa på Greta Garbos grav på Skogskyrkogården i Stockholm. Kanske är också detta för övrigt ett falskt spår f det populärrituella upptäcksresandet, säger vi till varann.

Tidsinfantiliserad…

På radion pratar de om att folk som går upp tidigt på morgonen alltid anses vara lite bättre, mer framåt, än de som sover länge. En helt riktig inställning, enligt min mening. Min klockradio går igång exakt klockan halv sex varje morgon om det inte är en röd dag. Då väller verkligheten Världen in. Det är som ett intellektuellt morgonpass. ”Tankar för dagen”, Ekonyheter och ”Sjövädret”.

Själv har jag alltid undrat varför hantverkare måste köra igång klockan halv sju på morgonen så fort man vill ha något uträttat, slamma upp ett avlopp eller få en vägg målad. Varför skolorna måste börja redan klockan åtta på morgonen. Varför inte utnyttja skolveckan fullt ut som när jag gick i skolan. Då hade vi inga lediga lördagar. Vi fick börja klockan nio och avrunda med roliga timmen framåt tolv-ett. Lördagen fick jag vara uppe lite längre också, men inte hela natten. När jag blev äldre och kom hem klockan ett på natten kändes det väldigt syndigt.
Nu är det andra tidevarv. Det vi kallar natt har blivit kväll. Och det vi kallar förmiddag är natt. Hur har det blivit så? Tänk den tiden när jag stod och skalade potatisen till middagen, och något av mina barn kom in och hällde upp flingorna till frukosten. Eller:

”- Jaså, ni stannar hemma i kväll” säger jag naivt, klockan tio på kvällen, när de fortfarande är hemma.
”- Nä, vi ska på fest klockan elva”.

Nu har jag blivit likadan själv. Tänker aldrig på refrängen, alltid sist kvar, det roliga har inte ens börjat tror jag alltid. Krockar med det förskrämda tidningsbudet i trappan. Jag tror det beror på att jag utvecklat en svår lakansskräck. Jag är precis som när jag bodde på studenthemmet. Tidsinfantiliserat, ny-nyfiken. Jag har insett att det inte är mycket jag kan göra åt mej. Det känns festligare att det blir en smula sent, än en smula dåligt….

Jag har ingen arbetslust, men jag har en del andra…

Svårt att få ut benen över sängkanten så där på veckans första arbetsdag? Ta då och lyssna på följande låtar, i tur och ordning, så glider frukosfilen eller den ljumma gröten ner mycket lättare:

”Working on a Building” – John Fogerty

”Workin’ – Miles Davies

”Work Song” – The Butterfield Bluesband

”Working All Day” – Gentle Giant

”Piss Factory” – Patti Smith

”Vad ska du bli…” – Ebba Grön

På jobbet redan? Utmana dej själv. Sitter du på en sådan där stol med kullagrade hjul, alltså ingen rullstol – för det vore fusk – utan en så´n där som brukar existera i odefinierbar mängd på kontor. Ta och utmana din arbetsplats mest stolsbundna anställda – tuta å kör, sug på en slickepinne under tiden. Det ser bra ut och man verkar garanterat kreativ. Sitter du i närheten av en telefon? Ring då nå´n för guds skull. Ett bra nummer är 031-62 41 48, i alla fall sedan de spärrade telefonerna för 071-nummer. När du sedan kommer hem med antingen musarm, datanacke eller telefonöra, titta då på någon av följande filmer:

”That Sinking Feeling” – Några kompisar i tristessens Skottland saknar jobb och pengar. Som en sista utväg väljer de yrke: de slår sig in på brottets bana och – stjäl diskbänkar.

”Slacker” – Filmen där absolut ingen arbetar! Alla slöar och slappar och sysslar med
flummiga saker på bästa generation x-vis.

”Riff-Raff” – Hårt och deprimerande om engelska byggnadsarbetare på den absoluta löntagar-botten.

Nu vill jag bli biografmaskinist och för en gångs skull förena nytta med nöje.

Lycka till på mej själv.