Country, soul och funk

En del har inte den riktigt den rätta soulen. Den kåtfuktiga  man-grooven. Boogieskäggen  ZZ-Top blev (an)ständiga bröstarvingar av den rootiga sydstatsrocken. Tidiga Steve Earle fanns några highwaymil bort. Black Crowes, och Gov’t Mule. Muscle Shoals var en turistfälla med klickande Instamatics. Musikälskarna göddes på en svältkost på av petimätrisk proggrock och slimmade pudelrockspojkar  i för trånga brallor.

Men det fanns en tid många andra var där. Vita killar i pickuper som ville lära om rötterna. Det svarta evangeliet enligt Aretha och Otis. Amen.Vita artister som gjorde studiebesök i svarta gospelkyrkor. Amen. En av mej ansedd själfull mutation.

Då hamnar den nyfikna och rättrogne söder om Mason-Dixonlinjen.  The South. Sweet potato pie och kyrkan på söndagar. Härdade och homogeniserade platser av ras och rasism som blivit förbrödrande dokument i toner för det amerikanska musikaliska landskapet.

Svart blandades med vitt. Country got soul, till och med funk. I den genren berikar vi också med svenska  Deportees. Hör bara på ”Damage Goods”.

Skivor:

Various Artists: “Delta Swamp Rock-sounds from the South” – 2CD

Various  Artists: “Country Got Soul Vo 1”

Various Artists: “Country Get Soul Vol 2”

Various Artists: “Country Funk 1969-75”

Bilden: Larry Jon Wilson:  ”Ohoopee River Bottom Land”…Perspektivet är Zeb Macahans, en man som sett allt och smakat på det mesta ”- This is about a little river in south Georgia..where my family’s been for a couple hudred years making generations of sippin’ whiskey I guess…called the Ohoopee River.”

 

Otis Redding

Den numera laddade och segregerande särskiljningen ”race-music”, fick många svarta sångare och musiker verka i på 60-talet. För Otis Redding också. Den vita varianten av samma musik fick som bekant namnet rock’n’roll. 

Okänd för medelamerikanen var Otis också, innan ”crowdpleasern” ”Sitting on the dock of the bay”, postumt blev hans första listetta. Fast rik var han när han dog, vilket inte var så många av hans soulgelikar förunnat, som den alltid bakplåtshete James Carr, till exempel. Otis frätta aldrig bort näsan (som George Clinton) eller satt bakom galler (som James Brown) och han hade inte vett att bli skjuten. Han var bara en bredaxlad hedersknyffel och företagare med privatjet som störtade med sitt plan. Hade Otis inte kvitterat det jordiska i förtid, hade han säkert närmat sig Sly Stone-funklogaritmer.

Hur som helst är Redding en liten stabil grundkurs, med en liten samling passionerade sånger som alla egentligen glömts bort, eller bara karakteriserats som dammig gammal rhythm and blues. Men någon helgjutet habil skiva blev det aldrig, och han kommer aldrig att avancera på min – låt säga – Topp Tre-lista. Där kommer O V Wright, James Carr och Howard Tate platsa i min evighet. Fast ”Try a little tenderness” hade Wright nog aldrig skämts för att göra.

Just den låten är med i en ”lustig”liten film, ”Road” ,som Alan Clarke gjorde.  En liten film om fyra stycken ungdomar i en förortsgulag (Liverpool?) som går dansbananas till just den låten, för att glömma sina pissaga liv en stund i ett Thatcheristiskt nersövt Great Britain.

Kuriosa: Joe Eszterhas, som var den siste att intervjua Redding 1967 sägs ha arbetat på en biografi-film om Otis. Undras vart den tog vägen?

 

Inget disco eller helrör

Att besöka en soulklubb ska vara lika rytmiskt hett som att vistas i Djävulens armhåla en stund. Även så här års. I många år besökte jag Soulastatics club på Pustervik, som hade en kväll/natt i månaden för oss soulsentimentalister, där jag satt i baren eller vid något bord med en eller annan kolorerad drink och lät mej förföras av 60-talets ”Everybody get lonely sometimes”-musik, i ett entourage av modsuppklädda själsfränder med trimmade mustascher. Men i en alltmer genredimma fick jag sen andra jaktmarker för mitt nätverkande, mitt musiksamlande. Med Facebooks genomslag och ett tilltagande dansintresse blev jag ”återuppväckt” att ta del av soulen tillsammans med andra igen.

Ett första försök gjorde jag igår, via en ”flash” på Facebook.  Soulsystem hette/heter klubben, stället hette Ritz, med fri entré. Så mycket klubb för afficinados kändes det inte som, mer än att det var två Dj:s som ”vände vinyl” från 70-talets mer tassande funkperiod, bland ungdomar där jag höjde medelåldern med många år och sänkte klädkoden i mina jeans. Och ölen var dyr, som på 80-talet. 56 kronor för en 40cl Falcon. Och någon plats för dans fanns det inte.

Goa Göteborg behöver ett gött nöjesliv som skiter i ålder, trender och dresskoder. Är det rimligt att en stad av Göteborgs storlek en helt vanlig fredag eller lördag inte kan erbjuda ett enda bra permanent dansställe, eller har ett antal etablerade och nyskapande soulklubbar? Visst, soulklubb kan kännas ganska snävt och ”trattformat” men det är bara dansant 60-talssoul. Den amerikanska soulen från norr och till Söder, Otis Redding och Aretha Franklin men också mer obskyra artister som bara gjort en singel. En gnutta skivsamlarsoul med uptempo skrämmer väl egentligen ingen danssugen +50 till att välja en utekväll i rörelse, istället för att se på ”Lets Dance” på TVn. Vart ska en dansant krake som jag ta vägen om jag inte vill gå på Danspalats med städade foxtrotsdansband?

Isaac Hayes skrev hitlåtarna ”Hold on, I’m coming” (videon) och ”Soul man” åt soulduon Sam and Dave. Två av den svarta soulhistoriens mest uppfordrande låtar för den fria souldansen.

                                                                     Bloggaren