No pussyfooter

Lika överraskande som att en nätstrumpeföresedd femme fatale skulle ringa på hemma hos mej en lazy sunday, damp puertoricanen Omar Rodriguez Lopez (Mars Volta)upp med en skickelsediger dubbelssamlings-CD ”Telesterion”.  En musikalisk utmaning i det progressivt rockande Zappa-landet, och på gränsen mitt dinosarierockstålamod tillåtna. Men jag sväljer begärligt, som att sluka en tvåliters Big Pack med isglass i zenit, utan svalnande aptit.

Det svänger begärligt på i baktakter och framtakter. 37 låtar ifrån de 17 album av de närmare 40 som säkert ska avnjutas konceptuellt var för sig för den ännu mera nyfikne (utan Big Packen). Titlar som ”An Ancient  Shrewdness In The Veins” och ”Dead Hisses To Match Our Own” associerar så klart till “Piper at the gates of down” och Grateful Deads “What a Long Strange Trip It’s Been” …lite druggy med andra ord.

En elektroniskt färgad revolution med Carlos Santana i backspegeln fast med flera effektpedaler. Saltad hårdrock a la Hawkwind/Van Der Graaf Generator dessutom, en paradoxalt utmanande/tillgänglig anrättning med lång eftersmak.  Hade Sly Stone inte varit svart, hade det nog låtit såhär….

Sedan kan den coole återgå till James Taylors instrumentaltolkningar av Tamla Motown-dängor (”Dont mess with Mr T”).

Otis Redding

Den numera laddade och segregerande särskiljningen ”race-music”, fick många svarta sångare och musiker verka i på 60-talet. För Otis Redding också. Den vita varianten av samma musik fick som bekant namnet rock’n’roll. 

Okänd för medelamerikanen var Otis också, innan ”crowdpleasern” ”Sitting on the dock of the bay”, postumt blev hans första listetta. Fast rik var han när han dog, vilket inte var så många av hans soulgelikar förunnat, som den alltid bakplåtshete James Carr, till exempel. Otis frätta aldrig bort näsan (som George Clinton) eller satt bakom galler (som James Brown) och han hade inte vett att bli skjuten. Han var bara en bredaxlad hedersknyffel och företagare med privatjet som störtade med sitt plan. Hade Otis inte kvitterat det jordiska i förtid, hade han säkert närmat sig Sly Stone-funklogaritmer.

Hur som helst är Redding en liten stabil grundkurs, med en liten samling passionerade sånger som alla egentligen glömts bort, eller bara karakteriserats som dammig gammal rhythm and blues. Men någon helgjutet habil skiva blev det aldrig, och han kommer aldrig att avancera på min – låt säga – Topp Tre-lista. Där kommer O V Wright, James Carr och Howard Tate platsa i min evighet. Fast ”Try a little tenderness” hade Wright nog aldrig skämts för att göra.

Just den låten är med i en ”lustig”liten film, ”Road” ,som Alan Clarke gjorde.  En liten film om fyra stycken ungdomar i en förortsgulag (Liverpool?) som går dansbananas till just den låten, för att glömma sina pissaga liv en stund i ett Thatcheristiskt nersövt Great Britain.

Kuriosa: Joe Eszterhas, som var den siste att intervjua Redding 1967 sägs ha arbetat på en biografi-film om Otis. Undras vart den tog vägen?

 

Cirkulärt från innersta´n

Funkig soul från den enda västkusten: Inner City Records var ett pyttelitet skivbolag någonstans i en gränd i San Fran, på under, discofunk-Saturday-Night-eran; styrt av en orgelman som hette George Semper, men Inner City är ska inte förväxlas med den mer jazzräta NY-baserade namnen.

Det är snappy, nerslipat och dansbart; med för den breda marknaden, okända namn som Charles Owen, Rodney Franklin och James Gadson.

En riktig, näst intill obetalbar skatt på Inner City (för den hängivne) är The Perfect Circles  LP, ”Perfect Circle”. Svåråtkomligt glassig i Sly Stone och Earth, Wind and Fire-landskap. Går hitta för runt en tusenlapp, och då kan jag lova att ni inte gråter hela vägen till banken….