Brötigt funkiga breaks med boogierockkänsla. 70-talsmotorik med mondäna distinkta beats och härligt syntig lekfullhets-rappig krautrock med -”Fan det räcker nu…”-sound. Dynamiska stroboskopiska flashar med rock’n’roligt driv och allmänt lufsig attityd – en slapp gällivare-hängig coolhet, självmedvetet gångbar i den tondrivande klubbmusikvärlden. Uppåt-tjack-triphop bakom ljudväggarnas breakbeat till fransigt funkig danspop.
Nu ska jag reflektera över John Cages ljudlösa stycke ”4.33” – med öronpropparna urtagna. Sen ska jag spela Fatboys Slims ”Why try harder” igen….och igen….
dahlsidan 