Det måste få finnas något troskyldigt om att pop är tro och förtröstan, och att det alltid finns en andra chans. Med powerpopen. Ett milt upppåtjack, en riffad treackords-popolama med vassa refränger och tresekundersolon. Så det är därför jag lyssnar på popmusik varje dag, år ut och år in. För att få mej att känna något jag inte förmår uttrycka själv.
Fast mest av allt; ”Be my baby ” med Ronettes. Precis som att Brian Wilson, kanske i denna stund, varje stund, sitter vid pianot, ständigt vaknar med Ronettes. Att det är den här låten han skulle ha skrivit mest av allt. Fråga hans fru.
Nu ska jag förklara för mej själv varför Midi, Maxi & Eftis ragamuffinspop satt sej under min flint. Den som går att spela bongos på. Troligen för att New Yorks south-and-west-eklektiker Nikodemus gärna skulle ha suttit och pillat i kontrollrumet. Efti tycks förresten sjunkit in i tystnaden. På det där Beach Boys -”Smile”-viset.
En man som trotsat ordspråket – det att det är de bästa som går åt först, precis som chokladpralinerna och gamla rockstjärnor – är Brian Wilson. Trots att han bränt sitt geni i båda ändar med både droger och sinnesjukdom. Rest sig på nio med orden “I only play sad music if it makes me feel good”.
Många är dem som avfärdat, och avfärdar honom, som en labil excentriker, en musikalisk bombastiker med övervikt och kronisk låtkatarr. 1966 inleddes mytbildningen. Då förvandlades den då 24-årige Brian Wilsons liv till en låång skuggvandring i mentalsjukdom, droger och död. I mitten av 1970-talet låste han in sig i sovrummet med hamburgare och porrtidningar som enda sällskap. Hustrun begärde skilsmässa. Brian vägde 150 kg och de illasinnade slog vad om när han skulle dö.
Själv anser jag att han alltid kommer att finnas till hands för de av oss som tror på musikens helande kraft, för neutral kan jag inte förhålla mej till honom som fenomen och person. Visst, jag är en idiot, men en ärlig sådan – vi är det – vi som begär för mycket. Men tröstens substitut och finns alltid till hand för den törstige – kanske i form av Wondermints CD ”Bali”. Samma Wondermints som knöts till Brian olika comebacks de senaste åren.
Så vi musikrealister tycker att Brian Wilson numer haft sin plats i solen, men rösten har inte samma klang tack vare cigarretter och medicin.
Nåväl. Innan sammanbrottet var han tillsammans med Beach Boys och en mästerhjärna bakom skivor som ”Pet Sounds” (1967) och ”Smiley Smile” (1968), två mytomspunna och tidlösa skivor. Till en kostnad av ca 50.000 dollar och sex månaders arbete, 90 timmars bandinspelningar, avverkades ett antal studios för ”Pet Sounds”. En studio var lämpad för ca 10 personer men Wilson klämde in 21 musiker. Wilsons producent berättar att han hade tre gitarrister och en basist ”in the booth with me.” ”It was a lot of fun – a bunch of great players in a very crowded studio”. Här var det inte frågan om att less is more.
Wilson ville inte lämna sitt hus inför nästa storverk ”Smiley Smile”, så berget fick flyttas till Muhammed. Det har berättats hur man satte upp bandspelare och racks på kontoret och inspelningarna skedde lite varstans i huset till och med i duschrum och på swimmingpoolens botten (tömd på vatten dock!). Det hela ”övervakades” naturligtvis av TV-kameror
***
På andra sidan havet gav Beatlarna ut albumet ”Rubber Soul”, och Brian fick för sig sej att göra något ännu bättre. Vi vet vad. När ”Pet Sounds” kom ut, påstods det att Paul MaCartny blev förbluffad (eller också brydde han sig inte alls). Beatles gav strax efter detta ut albumet ”Revolver”, vilket fick Brian att starta ett projekt vid namn ”Smile”, som skulle ”slå allt tidigare utgivet”. Beatles och Världen fick ”Sgt Peppers Lonely Hearts Club Band” (1967) Den då nyskapande ljudhanteringen har bidragit till albumets historiska tyngd. En alltmer upphetsad Brian vill gör något liknande i USA. Med ”Peppers…” talades det om det första ”concept-albumet”.
Inspelningarna tog 129 dagar, kanske de mest kreativa 129 dagarna i rockhistorien enligt en del. Fast inspelningarna till ”Sgt Pepper…” gjordes på en fyrkanalig bandspelare! Enligt skrönan skickade Paul ett telex till Brian, med texten ”Well, vad tycker du om det här då?”. Mr Wilson, som inte var sej själv efter den smällen avbröt sitt pågående projekt ”Smile” och låste in sej, som många trodde, för alltid. Här anades att ”de insatta” visste var det skulle sluta, men efter cirka 37 års ruvande, efter att ha kommit till rätta med rösterna i huvudet som säger åt honom att döda alla i publiken, beslöt sej Brian Wilson för att, trots allt och äntligen ge ut albumet ”Smile” 2004.
Undras just om han skickade ett sms eller mail till Paul med texten ”men vad tycker du om det här då??” Någon som vet!?
Hur blev det med”Smile” då?
För sådär 25 år sedan sögs jag in i Brian Wilsons polyfoniska värld. Jag köpte absurt mycket skivor och böcker, jag ägnade inte ”Smile” några direkt saknad och ansåg den som förlorad, till och med när jag via en kamrat med kontakter, fick ett kassettband med ofullbordade brottstycken av vad som var skulle blivit ”Smile”, brydde jag mej något nämnvärt.
När Brian och textförfattaren Van Dyke Parks slog sina haschskallar ihop hösten 1966 hade de en övergripande vision för arbetet: Teenages symphonies for God. En lagom måttstock för en 24–årig man som hävdat att han inte är något geni. Smile-projktet nådde som sagt inte skivköparna då…..men en halv mansålder senare så… ”Smile” består av tre grundteman: en Americana-del, en personligt reflekterande och en som behandlar de fyra elementen. Vill man vara elakt analytisk så bygger hela ”Smile” på det bärande riffet till låten ”Heroes and Villains”:Mosaikinfattade infall som sammanfogas till en både jordnära och en flyktigt komplex ljudbild. Poetiskt svårbegripligt. Totalt visionärt tidlöst.
Under hela 1980–talet hade Brian bevakats av galna psykdoktorer. Hans bröder Dennis och Carl dog 1983 respektive 1998. Trots misären lyckades Brian ta sig tillbaka, färdigställa, spela in och turnera med det mest legendariska av allt – ”Smile” – skivan som skulle getts ut efter ”Pet Sounds.”
Beach Boys Brian Wilsons ”Smile”-projekt skulle bli en kreativ handgranat, ett popvärldens största epos – någonsin. Större än pyramiderna. Den skulle sopa scenen med Beatles ”Sgt Pepper”, men ”Smile” avbröts när Brian blev psykiskt sjuk, så den kom aldrig ut, inte förrän 2001 men jag hittade den på en bootleg-kassett 1981. Nu tycker jag att det räcker fullt ut med ”Smile”-versionen från 2004, den med 18 ”låtar” som jag och Spotify har.
Att Brian diggar grönsaker är skojigt (”Vega-Tables”). Den vackraste av sånger till kvinnan (”Good Vibrations”) finns här, och allt är bara så studioraffinerat , rentav sakralt, så klart med sång och orkestrala arr där lyssnaren imponerad sätter brödpuddingen i halsen. Möjligen med en viss vämjelse med tiden.
Den koloss av ”Smile” som idag släpps (1 495:- på Bengans just idag) ska visst låta så nära den ursprungstanken som möjligt, med det material som fanns. Det är olika omtagningar, fragmentpusselbitar, snuttiga studiodialoger som ger en inblick Brians begynnande paranoja. Dagens skivsläpp är inte något lilla julafton för Beach Boys eller Brian-nörden enligt mej. Bastant och rymligt gjort och i en mängd olika format. Men varför då?
”Det finns ingen genväg till det perfekta ljudet” (på klingande östgötska) tycker karaktären Farbror Barbro i Nile City.
Texas och Austins popinfiltratör, en nutida Brian Wilson (Beach Boys). Robert Harrison skulle ignorerat en sådan lakonism. Robert gör det enkla till det prövande, gör anspråk på de tonala stigar som du inte visste fanns i popens manualer. Fullt orkestrerat, som ett sentida Beatles, ett ”White Album”, som hanterar genuin popkänsla, det mer introverta och finmaskigt sublima.
Efter upplösningen av Cotton Mather 2003 blev Robert sängliggande i två år efter en ryggskada och där snidade han ihop 27 låtar (enligt ryktet på ukulele, eftersom han var för svag för att hantera en gitarr). Det blev Future Clouds And Radars debutalbum med samma namn. Provokativt något så daterat som ett dubbelalbum (dubbelalbum är alltid provokativa).
Det är ambitiöst och sträcker sig över en skala av stilar och ljud som kräver en aktiv lyssnarinlevelse. På dagens indiescen, som verkar något överbefolkad av band med stora åthävor, är det skönt med ett riktigt popgeni utan annat manifest än sin musik.
Cotton Mathers album ”Kontiki” från 1994 är ett popens ”Tour de force”, en ”can’t-get-it-out-of-your-skull” som Liam Gallagher i Oasis uttryckte det.
Det måste få finnas något troskyldigt om att pop är tro och förtröstan, och att det alltid finns en andra chans. Med powerpopen. Ett milt upppåtjack, en riffad treackords-popolama med vassa refränger och tresekundersolon. Så det är därför jag lyssnar på popmusik varje dag, år ut och år in. För att få mej att känna något jag inte förmår uttrycka själv.
dahlsidan 