Den numera laddade och segregerande särskiljningen ”race-music”, fick många svarta sångare och musiker verka i på 60-talet. För Otis Redding också. Den vita varianten av samma musik fick som bekant namnet rock’n’roll.
Okänd för medelamerikanen var Otis också, innan ”crowdpleasern” ”Sitting on the dock of the bay”, postumt blev hans första listetta. Fast rik var han när han dog, vilket inte var så många av hans soulgelikar förunnat, som den alltid bakplåtshete James Carr, till exempel. Otis frätta aldrig bort näsan (som George Clinton) eller satt bakom galler (som James Brown) och han hade inte vett att bli skjuten. Han var bara en bredaxlad hedersknyffel och företagare med privatjet som störtade med sitt plan. Hade Otis inte kvitterat det jordiska i förtid, hade han säkert närmat sig Sly Stone-funklogaritmer.
Hur som helst är Redding en liten stabil grundkurs, med en liten samling passionerade sånger som alla egentligen glömts bort, eller bara karakteriserats som dammig gammal rhythm and blues. Men någon helgjutet habil skiva blev det aldrig, och han kommer aldrig att avancera på min – låt säga – Topp Tre-lista. Där kommer O V Wright, James Carr och Howard Tate platsa i min evighet. Fast ”Try a little tenderness” hade Wright nog aldrig skämts för att göra.
Just den låten är med i en ”lustig”liten film, ”Road” ,som Alan Clarke gjorde. En liten film om fyra stycken ungdomar i en förortsgulag (Liverpool?) som går dansbananas till just den låten, för att glömma sina pissaga liv en stund i ett Thatcheristiskt nersövt Great Britain.
Kuriosa: Joe Eszterhas, som var den siste att intervjua Redding 1967 sägs ha arbetat på en biografi-film om Otis. Undras vart den tog vägen?
dahlsidan 