En del har inte den riktigt den rätta soulen. Den kåtfuktiga man-grooven. Boogieskäggen ZZ-Top blev (an)ständiga bröstarvingar av den rootiga sydstatsrocken. Tidiga Steve Earle fanns några highwaymil bort. Black Crowes, och Gov’t Mule. Muscle Shoals var en turistfälla med klickande Instamatics. Musikälskarna göddes på en svältkost på av petimätrisk proggrock och slimmade pudelrockspojkar i för trånga brallor.
Men det fanns en tid många andra var där. Vita killar i pickuper som ville lära om rötterna. Det svarta evangeliet enligt Aretha och Otis. Amen.Vita artister som gjorde studiebesök i svarta gospelkyrkor. Amen. En av mej ansedd själfull mutation.
Då hamnar den nyfikna och rättrogne söder om Mason-Dixonlinjen. The South. Sweet potato pie och kyrkan på söndagar. Härdade och homogeniserade platser av ras och rasism som blivit förbrödrande dokument i toner för det amerikanska musikaliska landskapet.
Svart blandades med vitt. Country got soul, till och med funk. I den genren berikar vi också med svenska Deportees. Hör bara på ”Damage Goods”.
Skivor:
Various Artists: “Delta Swamp Rock-sounds from the South” – 2CD
Various Artists: “Country Got Soul Vo 1”
Various Artists: “Country Get Soul Vol 2”
Various Artists: “Country Funk 1969-75”
Bilden: Larry Jon Wilson: ”Ohoopee River Bottom Land”…Perspektivet är Zeb Macahans, en man som sett allt och smakat på det mesta ”- This is about a little river in south Georgia..where my family’s been for a couple hudred years making generations of sippin’ whiskey I guess…called the Ohoopee River.”
dahlsidan 