Det måste få finnas något troskyldigt om att pop är tro och förtröstan, och att det alltid finns en andra chans. Med powerpopen. Ett milt upppåtjack, en riffad treackords-popolama med vassa refränger och tresekundersolon. Så det är därför jag lyssnar på popmusik varje dag, år ut och år in. För att få mej att känna något jag inte förmår uttrycka själv.
Fast mest av allt; ”Be my baby ” med Ronettes. Precis som att Brian Wilson, kanske i denna stund, varje stund, sitter vid pianot, ständigt vaknar med Ronettes. Att det är den här låten han skulle ha skrivit mest av allt. Fråga hans fru.
Nu ska jag förklara för mej själv varför Midi, Maxi & Eftis ragamuffinspop satt sej under min flint. Den som går att spela bongos på. Troligen för att New Yorks south-and-west-eklektiker Nikodemus gärna skulle ha suttit och pillat i kontrollrumet. Efti tycks förresten sjunkit in i tystnaden. På det där Beach Boys -”Smile”-viset.
dahlsidan 