George Pelecanos
Andrew Vachss slår hårdast i sina romaner om pedofiljägaren Burke, Dennis Lehane är en slugger. Michel Connelly dansar vackrast, är elegantare är George Pelecanos, medan James Ellroy går på knock i första ronden innan gong-gongen skrällt till.
Ellroys Los Angeles är drömmen om smältdegeln, och ingen annanstans är drömmen lika hopplöst osann. Tidseran Ellroy skildrar är en 60-talets brytningstid, Kennedy. En tid då polisen härskar över staden som en ockupationsmakt. Det är svårt att låta bli att tänka på Rodney King (filmen ”Dark Blue” som James Ellroy skrev manus till). I en Ellroy-roman skulle Rodney King inte ens vara en rad i en polisrapport – han skulle vara stendöd. Polisbrutalitet, mutade domare, porrhantering, pederaster, pedofiler, knarklangare, jazzmusiker, skådespelare, torpeder – och mord.
Pelecanos låter soulmusiken ljuda ur bilar och jukeboxar för att spegla rasmotsättningarna i Washingtons ghetton. De vita lyssnar på Temptations, Four Tops och Smokey Robinson, men hatar svarta. De svarta i sin tur anser att Motownsoulen sålt sig till de vita och föredrar den sydstatssoul med Otis Redding, James Carr och Solomon Burke som ges ut på etiketterna Atlantic, Stax och Volt. Turn up the heat!
Här vilar de stora spänningarna i att låta soulmusiken välla in i min svartvita själ….
dahlsidan 