Den legendariske stå upp-komikern Bill Hicks bad en gång samtliga drogmotståndare i publiken att gå hem och bränna sina rockplattor. Inte en enda av dem hade varit möjlig utan drogernas hjälp, argumenterade han. Så drastiskt är det. Min och miljoner andras rock´n roll och dess kusiner är inte Austin Powers eller kalaspuffar. Det är att känna ”you fuckin’ have it”, en Gibson SG pluggad in i en Marshall eller en kokainstinn, tillbakalutad och navelskådande västkust-rock eller öldoftande garagedito, ”Dig out your soul”! .Ofta suger jag i mej bruksrock (och pop) att bara bli levnadsugen lycklig till, ibland blir det helt magiskt.
Att mycket av det som är magiskt uppenbarligen har tillverkats och framförts på ett sinnesutvidgande vis bryr jag mej inte om. Jag moraliserar inte, om jag nu ens vet om rådande förhållanden, och det gör mej inte mindre intresserad. Visst lever jag i rock´nroll-myten ända sedan jag lärde mej cykla, men jag romantiserar inte, jag undrar, konstaterar bara. Så…. ”dont kill the messenger”…..
Några rockens (nåja) ”good gays” var/är Eagles som levde ett liv ”in the fast lane”. Ett av rockens megaband som levde i ett kaos av droger och bråk som hela tiden hotade att splittra gruppen. Nedan ett spår från deras första, och enda, LP av rang, l-i-t-e värd att dö för (låten av Jackson Browne, en av de ”goda” men ett tag hårt begiven på små runda piller…)
dahlsidan 